hjortborg

idag är det en sån här dag som är lite jobbigare än de andra dagarna. inte för att jag är bakis eller för något igår, utan bara för att. egentligen så vet jag varför, det är bara det att jag glömmer bort det där lite grann. kanske för att det känns som förut, att det bara är ett sånt här uppehåll då vi var för envisa om vem som skulle höra av sig först. 

 

men tisdagen den 22 juli har faktiskt hänt. hur mycket jag än ångrar att jag skulle sagt ja istället för nej till allt du ville göra den dagen. jag ångrar så mycket om hur stum jag blev och sedan bara gick. jag ångrar hur jag bara fortsatte gå och låtsades som ingenting, och hur jag lät det bli såhär. 

jag hatar hur du sa att du behövde mig om och om igen, och hur du sa att "det är ju bara saker josefin". jag hatar att jag har kvar de där låsta smsen, inte för att jag läser de. jag menar jag vet redan vad det står, eftersom att jag har lärt mig de utantill. jag hatar hur du fick mig att tro att du verkligen ville försöka igen och hur det funkade i en hel dag innan det var dags att gå tillbaka till verkligheten och ingen fick veta att jag stannat hos dig den morgnen. 

mest av allt så hatar jag allt jag får höra om dig, fast det kanske inte är något speciellt. men det gör så ont att någon så nära helt plötsligt kan vara så långt ifrån.